onsdag 23 december 2009

Förvirrad MP-jenka om landstinget miljöarbete

Miljöpartiets gruppledare i Stockholms läns landsting, Lena-Maj Anding, skriver den 11 december ett förbryllande inlägg där majoriteten får skulden för att Miljöpartiets jenkaliknande klimatpolitik inte kan genomföras. Det är inte Centerpartiet och Alliansens fel att Miljöpartiet inte är rakryggade och konsekventa nog att genomföra sin egen klimatpolitik - som ändras ungefär vartannat år.

Centerpartiet och Alliansen genomför ett mycket kraftfullt klimatarbete som bland annat innebär att hälften av landstingets transporter - bussar, waxholmsbåtar, färdtjänst - ska vara fossilbränslefria till utgången av 2011. Vi genomför de största satsningarna på miljöbussar i SL:s historia.

Medan Miljöpartiet och vänsteralliansen lyckades åstadkomma 150 miljöbussar under åren 2003-2006 kommer vi att nå cirka 350 nya miljöbussar under åren 2007-2010 och planerar för ytterligare 100 under 2011.

Vi storsatsar på rening av den klimatskadliga lustgasen i förlossningsvården. Medan MP och deras kompisar åstadkom EN lustgasreningsanläggning fixar vi FYRA.

Det kanske är dags att rannsaka sitt eget agerande innan Anding & Co väljer att kritisera andra. Er plädering om ett fossilbränslefritt landsting rimmar dessutom illa med ert beslut att beställa 200 dieselbussar strax innan ni förlorade valet 2006. Ett drygt halvår senare tyckte Mp det var lämpligt att flytta fram klimatmålsättningen med sex år. Är det seriöst?

Anding påstår också att jag skulle vara ointresserad av att ta kontakt med näringslivet och andra intressenter i samband med landstingets klimatarbete. Det är struntprat. Arbetet med landstingets nya miljöprogram sker i unik öppenhet mot övriga samhället.

Dessutom påstår hon att regeringen inte gjorde tillräckligt för att få världen ledare att enas om ett bra klimatavtal i Köpenhamn. Pust! Ett sådant påstående visar antingen att hon inte är insatt i förhandlingsprocessen eller att hon bara vill göra partipolitik av en komplicerad fråga. Ingen svensk regering har någonsin ägnat sig åt en så omfattande, aktiv och engagerad klimatdiplomati som Andreas Carlgren (c) och Fredrik Reinfeldt (m).

När det gäller landstingets klimatarbete tänker nog Anding på den diskussion vi hade i samband med det klimatseminarium (gå till miljöseminarium 3/12 i länken) vi arrangerande i december, då vi diskuterade landstingets klimatarbete i förhållande till länets kommuner. Här påpekade jag att landstinget inte kan styra kommunerna - delvis till skillnad från Skåne och Västra Götaland som är regioner och inte landsting. Jag sade också att jag anser att Stockholms läns landsting bör bli region och få samma verktyg och uppdrag.

Jag får påminna Anding om att när Miljöpartiet hade ansvar för miljöfrågorna i landstinget togs miljöprogrammet fram utan att varken folkvalda, intresseorganisationer eller allmänhet fick säga sitt. För övrigt det mycket ambitiösa program som Centerpartiet nu genomför i praktiken.

Så arbetar vi med att ta fram landstingets långsiktiga klimatstrategi. Först faktainsamling, utvärdering och analys, därefter bestäms strategi och målsättningar. För i slutändan är det handling och resultat – inte ord – som räknas i klimatarbetet.

Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, MP, Centerpartiet, centern, miljöbussar, lena-maj anding, regeringen, andreas carlgren, alliansen, de rödgröna, klimat, miljö, Stockholms läns landsting, Stockholm, regionfrågan




tisdag 22 december 2009

Både Maud och Federley passar utmärkt på Stockholmscenterns riksdagslista

Skriverierna (Aftonbladet, Politikerbloggen) om Stockholmscenterns toppnamn till riksdagsvalet 2010 speglar verkligheten dåligt. Mediernas story är att Fredrick Federley petats och att Maud Olofsson lyfts in på listan för att säkra att hon kommer in i riksdagen.

Fredrick Federley säger i en kommentar till Aftonbladet och Politikerbloggen:

– Med Maud som etta på listan är det ännu viktigare att vi som kandiderar för
Stockholm är ännu tydligare med vår liberala reformagenda.
Men ursäkta, Fredrick. Maud Olofsson är den person som spelat störst roll för att göra Centerpartiet till ett tydligare liberalt parti. Hon vanpryder knappast valsedeln ur ideologiskt hänseende och står väl i allt väsentligt för samma ideologiska tydlighet som du själv.

Min bild är att Stockholmscentern har varit angelägna om att övertala Maud att ställa upp på riksdagslistan. Och detta för att hon ses som en naturlig toppkandidat för den liberala Stockholmscentern. Och uppfattar det definitivt inte som en markering mot Fredrick Federley.

För att Maud Olofssons mandat i Västerbotten ska vara hotat krävs en jordbävning. Risken är - tyvärr - betydligt större att Centerpartiet tappar mandat i huvudstadsregionen. I en valrörelse där Mauds och Fredricks kommunikativa begåvningar kommer till full rätt både regionalt och nationellt har vi dock en god chans att rädda Stockholmsmandaten.

Och med två eller tre mandat i Stockholms stad, kan Maud som toppnamn vara det som säkrar att Fredrick Federley får fortsätta sitt utmärkta riksdagsarbete ytterligare fyra år. Om vi därtill behåller regeringsmakten får vi dessutom in Abir Al-Sahlani.

Läs hela förslaget på Per Ankersjös blogg. Anders W Jonsson, Staffan Danielsson och Johan Hedin har också bloggat om Centerpartiets riksdagslista i Stockholms stad.

För övrigt är jag mycket tacksam för medlemmarnas förtroendeförklaring i medlemsomröstningen till landstingslistan och nomineringskommitténs förslag om att jag ska toppa densamma.

Andra intressanta bloggar om Centerpartiet, Maud Olofsson, Fredrick Federley, Stockholmscentern, Val 2010, Alliansen, Stockholm, liberalism

fredag 18 december 2009

Förhastade slutsatser i dagens DN

I fredagens DN (pappersupplagan) presenteras en granskning av Vårdval Stockholm, där det framhävs att vårdvalet har gett fler ”onödiga” besök. Man pekar på det faktum att läkarbesöken på vårdcentralerna har ökat med 20 % och ett antal läkare uttalar kritik mot vad som upplevs som snabba och omotiverade besök.

Den linje som framförs i artikeln visar en attityd där man anser sig kunna avgöra vad som är ett nödvändigt läkarbesök för någon annan. Det är en inställning som tyder på en viss arrogans inför patienters förmåga att avgöra sina egna behov. Människors oro för krämpor eller symptom - även om dessa senare visar sig vara ofarliga - måste tas på allvar och inte avfärdas. Tryggheten för en sjuk person eller en orolig småbarnsförälder att kunna få svar ska inte underskattas.

Inget i de rapporter och uppföljningar av Vårdval Stockholm som hittills gjorts, tyder heller på att patienter uppsöker läkare utan att det finns ett behov. Det är inte troligt att fullt friska personer skulle välja att gå till läkaren av okynne.

Problemen som fanns med det tidigare systemet, var att sjuka människor tvingades vänta ibland över en vecka på att få träffa en läkare. De som blev värst drabbade var ofta äldre och multisjuka som inte fick vård i tid eller tvingades söka sig till överbelastade akutmottagningar.

Om krämpor som hade kunnat klaras av på ett läkarbesök delas upp i flera besök är detta naturligtvis ett problem. Men vården har ett ansvar att ge patienterna den tid de behöver och göra bedömningen om den aktuella åkomman kräver ett eller flera besök. Dessutom kan det ofta vara en trygghet för människor att ha möjligheten att göra ett återbesök för uppföljning.

Utgångspunkten för Vårdvalet är och måste vara patienternas behov. Att fler människor träffa läkare i rimlig tid är därför en stor framgång. Bedömningen om patienters behov av vård måste vara upp till varje enskild individ – inte missnöjda läkare.

Intressant? Andra bloggar om Vårdval Stockholm

tisdag 8 december 2009

Dags ge SJ bakläxa, Åsa!

SvD och DN (papperstidningen) och en massa andra media rapporterar om att SJ når en bottennotering i kundnöjdhet i Svenskt kvalitetsindex. Ledningen uttrycker förvåning. Jag är däremot inte förvånad och som tågälskare och miljövän delar jag övriga resenärers irritation.

SJ:s ledning har gjort flera allvarliga misstag på senare tid vid sidan av den irritation som hela tiden uppkommer pga förseningar och liknande.

Införandet av "personliga biljetter" är helt omotiverat från ett kundperspektiv. Tågets främsta fördel framför flyget är att det är enkelt att köpa och boka biljetter såväl i automater som över internet. Att krångla till detta genom krav på personuppgifter och identitetskontroller är huvudlöst. I ett läge när många medborgare upplever att övervakningssamhället stärks är det dessutom helt feltajmat. Praktiska svårigheter har uppkommit för ungdomar som ännu inte har ID-kort och när man vill överlåta biljetter mellan personer.

Motivet - att man vill undanröja grunden för en andrahandshandel med billiga förbokningsbiljetter - är inte relevant och ger ingen nämnvärd nytta för resenärerna. Om "mäklare" ser en möjlighet att göra sig en hacka på att de kan hitta resenärer som är beredda att betala ett något högre pris så bidrar de å andra sidan också till att hitta resenärer. Det blir lika många trafikanter och SJ får inte lägre intäkter.

Ett annat allvarligt misstag rör kvällstrafiken mellan två av Sveriges största städer Stockholm och Uppsala. Linjen är Sveriges mest trafikerade och SJ:s stora kassako. Med tiotusentals arbetspendlare, kulturpendlare och studenter som vill resa mellan städerna för att ta sig till studieorten eller hälsa på kompisar har den en betydelse för regionen som knappast kan överskattas.

När jag pluggade i Uppsala på 90-talet kunde man fortfarande ta sig mellan städerna vid midnatt och dessutom fanns flera nattbussar (som gick fulla) under helgnätterna. Både midnattståget och nattbussarna är dock - trist nog - historia sedan länge.

I oktober drog dock SJ-ledningen in 23:10-tåget. Visserligen har man nu backat så att tågen åter går. Kanske efter påtryckningar från landshövdingarna som jag och flera politiker påtalat problemen för. Men attityden vittnar om en bristande förståelse - både för behoven av trafik mellan Uppsala och Stockholm nattetid och den skada man åsamkar resenärernas tilltro till tidtabellen.

Båda dessa manövrer skadar mitt förtroende för SJ-ledningen. Och uppenbarligen även övriga resenärers. Det är dags att regeringen och främst min egen partikamrat infrastrukturminister Åsa Torstensson tar sig en funderare om två saker:

1. Utövar SJ-ledningen med Ulf Adelsson i spetsen sitt uppdrag på det sätt som krävs för att stärka förtroendet för bolaget och för att främja tågresandet? Samt

2. Består SJ:s till synes endemiska problem på dess otydliga status som offentligt ägt bolag och bör i så fall en privatisering övervägas?

Oavsett hur regeringen ställer sig till dessa frågor hoppas jag att de ger SJ en rejäl bakläxa innan resenärerna gör det. Vi behöver en stark och attraktiv järnvägstrafik för miljön och mobiliteten. Men då krävs fokus på det väsentliga och slut på krångelmentaliteten.

Andra intressanta bloggar om , , Torstensson, Adelsson, , , , , , , , , , Stockholmsregionen, studenter

MP på landstingsfullmäktige: "Det finns inga miljöbilar"

I dag är det årets sista landstingsfullmäktige. Nyligen debatterade vi ett ärende om landstingets förmånsbilar, d.v.s. möjligheten att ha en bil via jobbet som en förmån i det enskilda anställningsavtalet. Bland våra 45 000 anställda finns det ca 30 förmånsbilar. Nästan alla, och alla nya, är miljöbilar.

Detta duger dock inte för MP och Vänsterpartiet som tycker att dessa avtal
ska brytas.

Men det mest intressanta är kanske Marie Åkesdotters (MP) kommentar:

"Det finns inga miljöbilar"

och

"Att ha en miljöbil är ingenting att vara stolt över".

Både Åke Askensten (mp) och tidigare mp-borgarrådet Vivianne Gunnarsson instämde i att miljöbilism inte finns.

Miljöpartiet är helt enkelt emot bilen som sådan, oavsett vilket bränsle den går på.

Min och Centerpartiets uppfattning är att bilism har miljöpåverkan - vilket också bussar, spårvägar, mat- och klädesproduktion också har - men att miljöbilar innebär att miljöpåverkan kan minskas kraftigt. Med framtida miljöbilar - gärna på el och biogas - kan miljöpåverkan begränsas dramatiskt och bli förenlig med en hållbar utveckling.

Centerpartiet tycker att det är viktigt att storsatsa på kollektivtrafiken och vi gör det också - SL har mer resurser och nöjdare resenärer än någonsin. Men vägar och bilar behövs också i framtiden. Det tydliga målet måste vara att snarast möjligt styra över till miljövänlig teknik. Vad miljöpartisterna anbelangar är det tydligt att de är emot biltrafiken som sådan.

Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, MP, Centerpartiet, centern, miljöbilar, miljö, bilism

torsdag 3 december 2009

Tendensiös "granskning" av nödvändig infrastruktur

Det var närmast olustigt att se Uppdrag Gransknings "granskning" av Förbifart Stockholm och deras försök till karaktärsmord på miljöminister Andreas Carlgren. Uppdrag Granskning klipper ihop gamla uttalanden av Carlgren där han säger att västerleden ska stoppas, och ställer dessa mot hans uttalanden i regeringsställning för att sätta bilden av att hans miljöengagemang har försvunnit.

I själva verket är det så att omvärlden har förändrats, och tekniken har utvecklats. Förbifarten är inte Västerleden. På trettio år har utsläppen från en genomsnittlig bil minskat med hundra gånger. I takt med att oljan blir allt dyrare, av skatter och av naturlig brist, kommer utvecklingen bara att accelerera.

Parallellt med denna utveckling växer Stockholm, vare sig vi bygger vägar eller ej, med ett helt Göteborg på ett tiotal år. Alla dessa människor måste kunna bo och transportera sig i vår region. Detta betyder inte att bilismen ensamt är lösningen på transportproblemen - men till skillnad från föregående socialdemokratiska regering satsar denna regering och styrande Alliansmajoriteter i Stockholms län mer på spårbunden trafik.

Förbifart Stockholm har blivit en symbolfråga där leden ställs mot kollektivtrafik och miljömål. Det är en olycklig förenkling av två anledningar:

1) Vägverkets egna bedömning som citeras selektivt och friskt i programmet visar att leden beräknas öka utsläppen med mindre än 1 %. Det är en summa som med råge går att kompensera med styrmedel och tekniska landvinningar, men de kan inte att kompensera ett växande transportbehov.

2) Vi har mycket spårbunden trafik i länet - och mer ska byggas - men vi har också världens största flotta miljöbussar som kommer att fördubblas i storlek som måste kunna komma fram om kollektivtrafiken ska förbi attraktiv.

Oppositionspartierna MP och V protesterar mot förbifarten, och pratar gärna kollektivtrafik, men ingen av dem presenterar faktiska förslag på alternativa transportsätt över Saltsjö-Mälarsnittet - vilket är just den flaskhals Förbifart Stockholm är planerad att lösa upp.

När Essingeleden är stängd för tunga fordon måste t.ex. byggfirmor som bygger hus till en växande befolkning ta en omväg på 25 mil, för en sträcka som är ett par kilometer fågelvägen i centrala Stockholm. Hur någon kan få det till en miljövinst har jag svårt att se.

Var och en får tycka vad de vill om Förbifart Stockholm, men ska leden diskuteras i sammanhanget klimat, miljö och transportbehov, måste leden ställas mot alternativa transportlösningar i nord-sydlig riktning. Några sådana finns inte i några budgetförslag från något oppositionsparti.

Därmed är deras lösning att klimatmålen ska nås genom att göra livet för invånarna lite jobbigare genom lite längre bilköer, lite mer förlorad arbetstid, och lite mindre tid med familjen. Ett Uppdrag Granskning som hade tittat på effekterna av den politiken hade varit intressant att se.

Läs även Per Ankersjö 1 & 2, Johan Hedin och Magnus Andersson om Uppdrag gransknings kreativa klippningsteknik.

Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , ,

onsdag 2 december 2009

Till Gavelin: Liberal och folkpartist är inte synonymer

Harald Gavelin, folkpartistisk landstingspolitiker, går idag i polemik (politikerbloggen) med sprutbytesförespråkarna i Liberati. Han argumenterar för en individuell och uppsökande missbruksvård istället för sprutbyte som han menar är att underlätta för narkomaner att knarka ihjäl sig.

"Det är cyniskt av samhället att kaputulera för detta missbruk och låta de missbruka (självmedicinera ) vidare, bara därför det är billigare än att införa tvångs vård som har kostnader i paritet med tung sjukhus vård."

Jag tycker Gavelin är helt fel ute.

För det första: Sprutmissbrukare har idag en kraftigt förhöjd dödlighet jämfört med andra grupper. En sprutheroinist som är uteliggare lever inte många år. Insatser för att minska infektioner och sjukdomar som smittar med blod kan bidra till att minska dödligheten och stärka hälsan. Men viktigast är att sprutbytet kan inspirera till större försiktighet, mer ordning i tillvaron och större beredskap att delta i rehabilitering.

För det andra: Tvångsvård kan vara en nödvändighet men är ett starkt övergrepp mot den enskildes integritet och får inte tillgripas lättvindligt. Därför kan knappast tvångsvård ses som ett huvudalternativ till att "missbruka vidare". Kontakten med sprutbyte torde förbättra möjligheten att rekrytera missbrukare till rehabiliteringsprogram. Det medför ökade kostnader på kort sikt men på lång sikt är förstås förhoppningen att missbrukaren ska kunna försörja sig själv. Det är definitivt inte cyniska ekonomiska motiv som motiverar sprutbyte.

Självfallet respekterar jag Gavelins argument men jag kan inte på något sätt se att de har en solid grund i den liberala ideologi och tradition han så ivrigt åberopar. Förespråkande av tvångsvård är knappast en självklar liberal ståndpunkt. Inte heller tanken att offra den utsatta individens intressen för att bättra kollektivets moraliska föresatser. Gavelins inlägg är ytterligare en påminnelse om den gamla sanningen att liberal och folkpartist inte är synonyma begrepp.

Peter Andersson har skrivit.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, folkpartiet, liberati, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

tisdag 1 december 2009

Ge Socialstyrelsen bakläxa om blodgivningen

Socialstyrelsen har nu tagit fram regler för hur homosexuella män ska kunna få ge blod (DN, SvD, SR, SVT, Aftonbladet, GT, UNT, Västerbottens Kuriren).

Men det besväret hade man nästan kunnat bespara sig. Förslaget innebär att män som har sex med män får ge blod om det är längre tid än ett år sedan det senaste tillfället för den sexuella aktiviteten. De HBT-personer som kvalificerar sig för blodgivning blir av allt att döma mycket få. Det borde bli bakläxa på förslaget: Gör om.

Det finns inget undantag för personer som lever i fasta och monogama relationer. Ej heller för vilken typ av sex som praktiseras eller eventuella skyddsåtgärder. I remissförslaget föreslogs sex månader som en tänkbar karensperiod men nu har man alltså fastnat för ett år.

Naturligtvis är det ingen rättighet att lämna blod. Men i ett läge där risk för blodbrist ofta återkommer, en växande andel av befolkningen definierar sig som homo- eller bisexuell och där sexuella beteenden ändrats kraftigt också i den heterosexuella gruppen känns Socialstyrelsens skyddsbarriärer orealistiska och trubbiga.

Jag kan inte värja mig för tanken att reglerna återspeglar ett inslag av fördom och ovilja att se individuella skillnader och omständigheter. Att se dessa skillnader inom, snarare än mellan, de alltmer konturlösa grupperna homo-, bi- och heterosexuella är förmodligen på lång sikt både den säkraste och den rimligaste metoden. Även om ingen metod - någonsin - kan ge 100,000 procents säkerhet.

Troligen är det åter Sveriges Kommuners och Landstings ekonomiska intressen i försäljning av blodplasma till läkemedelsindustrin som ligger bakom att karenstiden förlängts från 6 månader till ett år. Beklämmande.

Läs också Held, Mats Persson, Micke Schirén, samt en anonym bloggare med läsvärt inlägg om detta.

män, SKL, Sveriges kommuner och landsting

Äntligen! Sprutbyte införs i Stockholm

Idag presenteras landstingets och Stockholms stads utredning om sprutbytesverksamhet för injecerande narkomaner. Utredningen presenteras först kl 14:00 men av Birgitta Rydbergs pressmeddelande, artikeln i DN samt inslag i ABC kan man utläsa att den förordar att sprutbyte införs.

Centerpartiet är det enda alliansparti somkonsekvent drivit ett Ja till sprutbyte på alla politiska nivåer: Riksdagen där Kenneth Johanssons aktiva arbete bidrog till att lagen ändrades så att sprutbytesverksamhet blev tillåten. Landstinget där Centerpartiet tillsammans med kristdemokraterna pressade igenom den utredning som idag presenteras. Har bloggat om detta tidigare. Och i Stockholms stad där Per Ankersjö engagerat sig i frågan.

Från mitt och Centerpartiets liberala perspektiv måste människor mötas i den situation där de faktiskt befinner sig. Hemlösa injektionsmissbrukare har en oerhört mycket högre ohälsa och dödlighet än andra grupper.

Sprutbytesmotståndarnas farhågor om att sprutbyte skulle sända en drogliberal signal innebär i praktiken att man håller människor som är fast i ett missbruk i en slags gisslansituation.

Samtidigt innebär en sprutbyte om det utformas rätt en möjlighet att stärka kontakterna mellan narkomaner och samhällets sociala inrättningar. Sprutbyte kan bli en repstege för missbrukaren till förbättrad hälsa och deltagande i rehabilitering.

Det är mycket glädjande om utredningen nu kan följas av resoluta politiska beslut. Jag ser fram emot att ta del av utredningens förslag. Huruvida det behöver beskrivas som en "försöksverksamhet" eller inte kommer jag att återkomma om. Spontant tycker jag att erfarenheterna från Malmö och Lund är så positiva att Stockholms läns landsting borde se sprutbyte som ett permanent verktyg i den narkotikapolitiska arsenalen.

Läs också Dick Erixon. Fyra liberatister skriver på Politikerbloggen.


Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprutbyte, centerpartiet, liberalism, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting, missbruksvård, sprututbyte

torsdag 26 november 2009

Lovande inför köpenhamn

Jag skrev tidigare ett inlägg med frågan om Nobelkommittén var vågade risktagare när de annonserade att president Obama skulle få årets fredspris. Det tycks inte vara någon tvekan om bevekelsegrunderna - kommittén har tidigare kopplat samman miljö och fred när Al Gore/IPCC fick priset. Det är rimligt att anta att priset går till Obama för att sätta tryck på honom inför Köpenhamn.

Det verkar nu ha gett effekt. DN rapporterar att Obama faktiskt kommer till Köpenhamn, med ett löfte om 17 % utsläppsminskningar från 2005 års nivå till år 2020. Även om ett mer offensivt bud till 2020 kanske hade varit bättre, kan det faktiskt vara lika bra med 30% till 2025. Det enskilt viktigaste är att de stora utsläppsländerna kan binda sig vid en offensiv men ändå realistisk siffra, som kan höjas om det skulle behövas.

Läget inför Köpenhamnsmötet ser något ljusare ut efter gårdagens nyhet.

onsdag 25 november 2009

Vågar Mona ta debatten om ungdomsarbetslösheten?

Maud Olofsson gör på DN-debatt ett tungt inlägg för hur ungdomsarbetslösheten kan bekämpas. Det är slående hur ensamt Maud och Centerpartiet är om att faktiskt diskutera denna fråga i sak. Från oppositionen kommer enbart förslag om arbetsmarknadspolitiska program, men inga förslag om hur ungdomar kan bli mer attraktiva på arbetsmarknaden. Och förslag om att öka företagens intresse för att anställa fler saknas likaså.

Ungdomars arbetslöshet borde vara en huvudfråga i valet. Det är inte säkert att så blir fallet. Socialdemokraterna är extremt ointresserade av att föra en diskussion i sak om denna specifika grupp. Och inte heller Alliansen är enig om vad som krävs för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden. Det krävs alltså en helhjärtad insats både från Maud och centerpartister på alla nivåer för att tvinga sossar och fackförbund att ta debatten.

Intressant? Andra bloggar om socialdemokraterna, centerpartiet, Maud Olofsson, arbetslösheten, ungdomsarbetslösheten, val 2010, Mona Sahlin, Maud vs Mona

tisdag 24 november 2009

(S) beredda att förhandla om att lägga ned Förbifart och socialisera S:t Göran

Idag började landstingets budgetdebatt. I de inledande gruppledarrundorna blev kontrasterna tydliga mellan en samkörd och optimistisk Allians och ett ovanligt spretigt vänsterblock utan tydliga gemensamma förslag (utom ett vagt matpaket).

I replikrundan följde jag upp min DN-debattartikel från i morse och frågade jag oppositionslandstingsråd Ingela Nylund-Watz (s) om Socialdemokraterna är beredda att förhandla med Miljöpartiet och att stoppa Förbifart Stockholm och återsocialisera Sankt Görans sjukhus.

Om Förbifarten svarade hon att den frågan kommer att diskuteras mellan vänsterpartierna och besked kommer att ges längre fram. Om Sankt Görans sjukhus sade hon att det inte är självklart att Sankt Görans sjukhus får förlängt avtal när avtalsperioden löper ut.

Det var inga klara besked. Men det är också ett besked. För Socialdemokraterna är ett stopp för de miljöanpassade förbifarten - som stöds av en förkrossande majoritet av invånarna i vårt län - är en förhandlingsfråga. Och vi kan inte heller vänta oss ett kraftfullt försvar från (s) för mönstersjukhuset Sankt Göran Capio.

Detta är budskap som jag och Centerpartiet kommer att göra så tydliga som möjligt för invånarna i Stockholm och länet inför valet 2010.

SvD, DN, och Johan Norberg skriver om MP, Peter Andersson bloggar om fullmäktige, Dick Erixon, Per Ankersjö, Oscar Fredriksson, Johan Hedin, Johan Pettersson, Elisabeth Thand, Annie Johansson, Fredrick Federley skriver om artikeln på DN-debatt.

Intressant? Fler bloggar om miljöpartiet, mp, centerpartiet, Stockholm, Stockholms läns landsting, sjukvård, vård, privat vård, förbifarten, förbifart stockholm, val 2010, alliansen, socialdemokraterna, vänsterblocket.

På DN-debatt: Mp inget socialliberalt mittenparti

Idag skriver jag tillsammans med Per Ankersjö och Kerstin LundgrenDN Debatt om hur MP i Stockholms läns landsting tar över de positioner Socialdemokraterna överger.

Det är dags att samma krav ställs på MP som på andra partier. Redan bortsett från deras opinionsframgångar har de stärkt sin ställning i Vänsterblockets interna maktbalans. Deras ultimativa krav på att den miljöanpassade förbifarten inte ska byggas kan uppenbart bli majoritetspolitik efter ett val trots att både (s) och en stor majoritet av väljarna i båda blocken ser att förbifarten behövs.

Men samma sak gäller i växande utsträckning inom vårdpolitiken. MP står inte ensamt med krav på att återsocialisera S:t Göran. Även V har den uppfattningen. Hur långt kan en måhända kraftigt försvagad socialdemokrati hålla emot? Och i vinstfrågan är det ju dessutom att så att många inom (s) är missnöjda med partikongressens sväng mot mitten.

Att återsocialisera Capio S:t Görans akutsjukhus skulle vara ett mycket dramatiskt ingrepp i sjukvårdsstrukturen i Stockholm. Det är ett sjukhus som fungerar väl och som bidragit med mycket nytänkande som också kommit landstingets egna sjukhus till del. Och ett genomförande av MP:s mer generella motstånd mot vinst i vården skulle ta bort hela dynamiken i vårdvalet och återigen ge vårdgivarna möjliughet att välja patienter snarare än tvärtom.

Noterar att Johan Norberg, samt DN:s och SvD:s ledare är inne på liknande spår.

Intressant? Fler bloggar om miljöpartiet, mp, centerpartiet, Stockholm, Stockholms läns landsting, sjukvård, vård, privat vård, förbifarten, förbifart stockholm, val 2010, alliansen, socialdemokraterna, vänsterblocket.

torsdag 19 november 2009

Miljöpartiets felaktiga kritik - dags att låta väljarna veta

I gårdagens ABC (från 7:11) hävdar Raymond Wigg (MP) att landstingsalliansen inte driver landstingets miljömål tillräckligt hårt och antyder att vi inte satsar tillräckligt med pengar på att nå våra tuffa miljömål.


Det är så fel det kan bli. Landstinget har aldrig någonsin satsat så mycket på miljön som nu. Sannolikt rör det sig om merkostnader på cirka 1 miljard kronor per år när det gäller driften av sjukvården och kollektivtrafiken.


- Den beställning av nya miljöbussar som SL nyss säkrat innebär 450 nya miljöbussar fram till 2012, vilket innebär att miljömålet kommer att nås. Under förra mandatperioden, då MP hade ansvar för miljöfrågorna, blev det endast 154 nya miljöbussar. Däremot beställdes fler dieselbussar - 200 stycken!



- Investeringarna i kollektivtrafiken har överlag ökats kraftigt jämfört med den period Raymond Wigg var med och ledde landstinget. Hela 5 miljarder kronor kommer att investeras under 2010.


- Arbetet med att minska utsläppen av lustgas från våra förlossningsmottagningar har kraftigt höjt tempot under min tid som miljölandstingsråd. Från 1 lustgasdestruktionsanläggning 2006 till 5 anläggningar 2010.


- När det gäller arbetet att byta ut farliga material så går det enligt rapporten snabbt framåt. Vissa svårigheter finns dock att hitta fungerande substitut för vissa PVC-plaster. Detta jobbas aktivt för att lösa. Men jag tror inte att Raymond Wigg kan trolla fram nya plastmaterial ur sin bakficka. Han är mig veterligen inte kemiingenjör.


Jag tycker att det är sorglustigt att ta del av Raymond Wiggs kritik. Ett av skälen till att SL - temporärt - hamnat efter i sitt miljöarbete är ju att den vänstermajoritet som Raymond tillhörde avslutade sin gärning med att beställa 200 nya dieselbussar till SL 2006. Det var samma år som landstingets aktuella miljöprogram antogs.


Centerpartiet och Alliansens miljöpolitik i Stockholms läns landsting och regionen som helhet tål en tuff granskning, och vi har ingen anledning att huka oss inför den klichémässiga kritik som Miljöpartiet i landstinget riktar mot oss.

Därför kommer jag att utmana Raymond Wigg och Miljöpartiet på tio offentliga debatter fram till valet, med en första debatt innan jul, för att skapa klarhet i vilka som bäst driver miljöfrågorna i vår region. Där får väljarna en möjlighet att granska även MP:s politik.


Intressant? Andra bloggar om Centerpartiet, centern, miljöpartiet, mp, miljö steg 5, miljö, sl, Stockholm, Stockholms läns landsting

tisdag 17 november 2009

Staten ska inte tjäna pengar på kolkraft - sälj Vattenfall!

Styrningsproblemen av Vattenfall visar en sak tydligt: Politik och produktion ska hållas åtskiljda. De som kritiserat Vattenfall för att dra in kosing till statskassan genom att bryta och bränna brunkol i Tyskland har rätt. Och de som pekar på svårigheterna och riskerna med att politiskt styra en gigantisk energikoncern har också rätt.

Maud Olofsson gör helt rätt som kräver att ett statligt bolags extravaganta erövringståg på energimarknaden i Tyskland underkastas rimliga miljökrav. Hon har också rätt i att vara kritisk mot att samma statliga företag konsekvent underlåter att följa instruktioner från den statliga ägaren - i det här fallet om att medverka i utveckling av energiteknik och energiomställning. Det är lätt att förstå att dropparna av ohörsamhet till slut fått bägaren att rinna över.

Men samtidigt är det fel typ av miljö- och energipolitik. Den svenska regeringen har ansvar för miljö- och energipolitiken i Sverige - inte i Tyskland. Alla energiaktörer bör behandlas likadant. Styrmedlen bör vara dels miljö- och klimatskatter, dels forsknings- och utvecklingsmedel, dels den hårda lagstiftningen. Men alla energibolag bör kunna genom forskningsmedel eller utvecklingsavtal bidra med det som Vattenfall skulle bidra med.

Varför säljs då inte Vattenfall? Ja ett uppenbart skäl är att regeringar oavsett färg har uppskattat att energiaffärer i Europa har kunnat generera lite extrainkomster att spendera på reformer i Sverige. Men det skälet håller inte.

Staten Sverige är inte en affärsrörelse. Lika lite som vi ska tjäna pengar på att exportera vapen från statligt ägda fabriker eller för den delen köpa upp och driva matt-fabriker med barnarbetare i länder i tredje världen - lika lite ska staten ha brunkolsgruvor och kolkraftsverk som extraknäck.

Kritiken mot Maud Olofsson kommer nu från tre håll.

Dels de som egentligen håller med henne om att Vattenfall gör miljömässigt och politiskt tveksamma saker utomlands.

Dels de som tvärtom tycker att Vattenfall gör rätt i Tyskland, t. ex. på grund av att man har en mer positiv syn på kärnkraft. Hit hör DN:s ledare idag. En fraktion inom denna grupp är de som tycker att man skadar företaget och sänker dess intäkter och värde genom att begränsa deras frihet. Det är rätt i sak, men det de glömmer är att detta är ett statligt företag.

Sen finns den "tredje ståndpunkten". Dess anhängare - socialdemokraterna - tycker både och. Det är fel att tillåta Vattenfall att investera i kolkraft och pantsätta bolaget i kärnkraftaffärer. Men när regeringen reagerar mot detta är det också fel. När regeringen inte omedelbart ingriper är det fel. Men hade regeringen gjort det hade säkerligen en anmälan för ministerstyre kommit som ett brev på posten.

Det lustiga är att det är samma socialdemokrater som när de regerade gnuggade händerna över extraintäkterna från den tyska brunkolen och förhandlade med miljöpartiet om hur pengarna skulle användas. Man behöver inte vara någon KG Bergström för att förstå att det här inte är sakfrågan som spelar huvudrollen utan hoppet om att skadeskjuta en av de farligaste motståndarna i en valrörelse.

Maud Olofsson har i huvudsak rätt. Om hennes agerande kan beskrivas som impulsivt så har det sin grund i rätt impulser. Vänsteroppositionen kan därtill inte bestämma sig för vilket ben deras kritik bottnar i. Därför kommer denna affär att blåsa över.

Tyvärr kan Maud som ansvarigt statsråd knappast tänka högt om framtiden för det statliga ägandet av Vattenfall. Och tyvärr kommer knappast Anders Borg och Per Schlingmann att billigt samtycka till en försäljning, såväl eftersom det skulle störa det nymoderata varumärket som av statsfinansiella skäl. Men det är ändå dags att den debatten startar och Centerpartiet som parti har all anledning att presentera en försäljning av Vattenfall som en utgångspunkt och en förhandlingsfråga för Alliansregeringen att ta itu med efter valet 2010.

Oscar F och Johan H bloggar också om detta

Intressant? Andra bloggar om Vattenfall, regeringen, , energi, energipolitik, miljö, klimat,

måndag 16 november 2009

Klimatseminarium om lustgasen i vården

Idag är jag på på konferens om lustgasens klimatpåverkan där jag hållit inledningsanförandet. 2007 bildades på vårt initiativ i Stockholms läns landsting ett nationellt konsortium för att arbeta med att minska klimatpåverkan från vården lustgasanvändning. Det har blivit en succé.

Stockholms läns landsting är pionjärer inom området. 2007 fanns bara en lustgasdestruktionsnläggning i Sverige: På Karolinska sjukhusets förlossningsavdelning i Huddinge. Idag finns ytterligare två: På Danderyds sjukhus och på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Under 2010 kommer samtliga förlossningssjukhus i Stockholms län att ha eller ha beställt destruktionsanläggningar. Totalt i Sverige kommer det att finnas 15 anläggningar 2011.

Det är spännande att även andra länder så sakteliga börjar ta intryck av detta arbete. I Tyskland utreds frågan för närvarande. I Japan har man också lyft frågan.

Det är viktigt att minska utsläppen av lustgas från vården. Lustgasen är en mycket stark växthusgas - ca 300 gånger starkare än koldioxid. Trots att det rör sig om relativt små utsläpp från vården i jämförelse med bl.a. fossilbränsletrafiken blir det ändå en mycket märkbar insats. Det är dessutom kostnadseffektivt. Man får inte heller glömma att utsläppen är ett arbetsmiljöproblem för de anställda - att andas in lustgas dagligen leder till huvudvärk, koncentrationssvårigheter och kan orsaka missfall hos havande personal.

Intressant? Andra bloggar om lustgas, stockholms läns landsting, miljö, klimat, sjukvård, centern, centerpartiet

tisdag 10 november 2009

Ingen försvarar Ryssland, Åsa Linderborg, men vad försvarar du?

Åsa Linderborg och Björn Elmbrant är båda dagsaktuella för två märkliga krönikor om Berlinmurens fall. Ingen av dem kan låta bli att klia på vänsterns ärr från 1989.

Åsa Linderborg pekar på att några av de ungerska reformkommunisterna från 1989 idag är mångmiljonärer, att den ryska genomsnittsåldern sjunker på grund av "den nyliberala chockterapin" och att östtyskarna återförenats med västtyskarna till priset av förlorad social trygghet och minskad jämlikhet mellan könen. "Hela Östeuropa är en exempelsamling på förlorade illusioner."

Visst finns det förlorade illusioner och det är väl just signifikant för verkligheten. Det finns inget Utopia och det öppna liberala samhällets förespråkare har aldrig påstått det. Det är egentligen självklart att glädjeruset från en aldrig så fredlig revolution aldrig kan bestå när friheten blivit vardag.

Det som är stötande är dock att Åsa Linderborg så konsekvent blandar äpplen och päron och försöker göra marknadsekonomin och den liberala demokratin ansvarig för alla missförhållanden i öst. Det är stor skillnad på de demokratiska stater i centraleuropa och Baltikum, som tidigare var lydstater till den sovjetiska ockupationsmakten, och Sovjetunionens ryska arvtagare i Ryssland, Ukraina och Vitryssland.

Att beskriva tillståndet 2009 i Ungern, Östtyskland eller Baltikum som likvärdigt eller jämförbart med läget innan 1989 är lyckligtvis inte bara anstötligt, det är också en hopplös uppgift. Den blir bara möjlig - men fortfarande mycket svår - genom att kasta ner dessa demokratiska marknadsekonomiska länder i samma korg som Ryssland och sedan skaka om ordentligt.

Reformerna och demokratiseringen av Ryssland fungerade aldrig väl. Privatiseringarna av de statliga tillgångarna vansköttes på ett sådant sätt att tidigare kommunistiska byråkrater och maffialedare kunde berika sig själva. Det var varken nyliberalt eller en chockterapi, det var ren korruption. Samtidigt genomfördes inte trovärdiga reformer av rättssystem och maktstrukturer. De demokratiska valen i Ryssland har aldrig givit en tydlig majoritet åt partier som fullt ut omfattar demokratins och det öppna samhällets ideal.

Ryssland är inget öppet samhälle och ingen liberal marknadsekonomi. Liberala och borgerliga företrädare har inget behov av att försvara hur detta land fungerar idag. Tvärtom har vi all anledning att arbeta för ytterligare reformer.

Det intressanta är att Åsa Linderborg har ett behov av att jämföra dagsläget med det som fanns innan 1989 och 1991. Hon söker fortfarande argumenten för att hon på något vis ändå hade rätt före 1989. Och trots att hon säger sig söka en ny vänster visar hon ingen vilja att lära sig något av de fel den gamla vänstern begått.

Varför kan inte Åsa Linderborg bara konstatera att det var bra att muren föll och att kommunisterna hade förskräckligt fel om Europa före 1989. Det skulle säkert också underlätta i sökandet efter en ny vänster. Och det finns många mycket bättre dagar för Åsa Linderborg att försöka vinna debatten över liberalismen än årsdagen av Berlinmurens fall. Och som det nu är måste man fråga sig om Åsa Linderborg - trots alla dimridåer - inte försvarar Berlinmuren.

Ingerö har skrivit bra om Elmbrants artikel. Synd på Elmbrant, han kan bättre än så här.

Intressant? Fler bloggar om kommunism, berlin, berlinmuren, åsa linderborg, björn elmbrant, socialism, vänster, liberalism, Sovjetunionen, Ryssland, Tyskland, Baltikum

måndag 9 november 2009

Surt sa Aldebe om riksdagskandidaturen

Mahmoud Aldebe säger till TT att han hoppar av sin riksdagskandidatur för Centerpartiet (DN). Pyttsan! Nomineringskommittén i Stockholms län som föreslår riksdagslista lämnade sitt förslag i mitten av förra veckan. Deras förslag, som delgavs media (och TT), innebar att Mahmoud Aldebe inte skulle få stå på riksdagslistan. Så här säger kommitténs ordförande i pressmeddelandet:

"En av de som inte finns med är Mahmoud Aldebe, säger Berit Jansson. Vår samlade bedömning och de krav och förväntningar vi har på dem som skall representera Centerpartiet i Riksdagen har spelat en avgörande roll där vi vägt in ovanstående bedömningar. Dessutom har vi tagit stor hänsyn till den tydliga signalen från medlemsomröstningen."

Detta är politiska för att vissa av Aldebes politiska ståndpunkter inte ryms inom Centerpartiets politik. Vid sidan av islamistiska krav på lagstiftningen önskar Aldebe bl. a. genomföra "grön (=räntefri) ekonomi" enligt sin presentation inför medlemsomröstningen.

Aldebe tackar alltså nej till en riksdagskandidatur som ingen utom han själv tänkt att han skulle få. Det finns ett ordspråk som passar: "Surt sa räven om rönnbären när han inte kunde nå dem".

Centerpartiet är ett liberalt och humanistiskt parti som är för en öppnare invandringspolitik och för ett mångfaldssamhälle. Att Aldebe inte får kandidera för Centerpartiet beror inte på att vi är negativa till muslimer eller personer med utländsk bakgrund. Det handlar enbart om att islamism är en extrem ideologi med krav på inskränkningar i den individuella friheten som vi inte kan acceptera.

Magnus Andersson och Per Ankersjö bloggar också om detta.

Intressant? Fler bloggar om centerpartiet, islamism, val 2010, Aldebe , , , , , ,

torsdag 5 november 2009

Nord Stream priset för att samla EU i klimatförhandlingarna?

Jag känner mig inte bekväm med regeringens Ja till Nord Stream (DN, SvD). Även om naturgas - eller rättare sagt fossilgas - är bättre för klimatet än brunkol och olja så är det ett fossilt bränsle. Lägre klimateffekt på kort sikt men en risk för att ett gammalt beroende ersätts av ett nytt. I slutändan måste ju faktiskt användningen av fossila bränslen för energiändamål helt upphöra.

Att den svenska regeringen har varit utsatt för ett starkt tryck från våra grannländer är dock uppenbart. De ryska påtryckningarna har i det sammanhanget varit av betydligt mindre betydelse än de tyska. Och sedan Danmark givit sitt samtycke har Andreas Carlgren blivit alltmer isolerad i sitt motsånd mot gasledningen.

De senaste veckorna har EU förhandlat internt om sin strategi i de internationella klimatförhandlingarna. Förvånande nog har den tyska regeringen varit en av de starkaste bromsklossarna som Andreas Carlgren och Anders Borg haft att hantera. Finansministrarnas oförmåga att komma överens hur ett klimatavtal ska finansieras kastade en mycket olycksdiger skugga över det kommande Köpenhamnsmötet. I sista sekund lyckades dock Reinfeldt få med sig alla EU-länder i en kompromiss förra veckan.

Nu väcks frågan om det tyska motståndet i klimatförhandlingarna i själva verket var en del i att öka pressen på Sverige att godkänna Nord Stream. Jag tror det. Och det kanske är ett pris värt att betala för att undvika ett misslyckande i Köpenhamn. Men det vittnar om en stor dos cynism från den tyska regeringens sida. Det är värt att komma ihåg för framtiden.

Intressant? Bloggar om klimat, gas, Nord Stream, Andreas Carlgren, Anders Borg, Tyskland, EU, Centerpartiet, ordförandeskapet, Köpenhamn, miljö, ,

Åsa Torstensson - nätaktivisternas trojanska häst.

Liksom många andra integritetsvänner gläds jag åt kompromissen om EU:s telekom-paket och är stolt över att Lena Ek förefaller ha spelat en viktig roll. Hennes engagemang i dessa frågor är väl dokumenterat och har varit konsekvent.

Särskilt glädjande är dock den ökade tydligheten från Åsa Torstenssons sida. Det är inte ofta ministerrådets ordförande uttrycker en så odelad glädje över en kompromiss som så kraftfullt förändrar ministerrådets förslag.

Förklaringen till den tidigare otydligheten är förstås att Ministerrådets tidigare förslag var ett arv från tidigare ordförandeskap som måste hanteras. Man ska nog inte underskatta Torstenssons och den svenska regeringens betydelse som parlamentets och internetfrihetsvännernas 5:e kolonn i ministerrådskretsen. Efter tidigare försiktiga uttalanden stiger nu Åsa Torstensson fram ur ordförandeskapets trojanska häst och överlämnar Ministerrådets befästningar till den av EU-parlamentariker, pirater och nätaktivister bestående belägringshären. Vae Victis!

Andra bloggar om detta: Lake, HAX, Engström, Mikael Elmlund, Opassande, Falkvinge, Valtersson, Mårtensson, Ankersjö, Fredriksson m fl.

Intressant? Läs mer om , , , , , , , , åsa torstensson

onsdag 4 november 2009

Ett tungt inlägg för sprutbyte

Några av de tyngsta företrädarna för Sveriges nationella välfärdsmyndigheter skriver idag en kraftfull plädering för sprutbyte på DN-debatt.

Det är ingen hemlighet att allianspartierna både nationellt och i Stockholms läns landsting har tyckt olika i frågan om ett sprutbyte är en bra idé. På nationell nivå var Centerpartiets Kenneth Johansson pådrivande i att vi fick en lagstiftning som tillåter sprutbyte. I landstinget står Centerpartiet och kristdemokraterna står här för den mer positiva synen.

Jag har tidigare argumenterat för att sprutbyte inte enbart är en preventionsverksamhet utan även kan bidra till att stärka kontaktpunkterna mellan missbrukare och olika sociala verksamheter. Genom att möta missbrukare i den livssituation de befinner sig i kan sprutbyte ses som första steget i en rehabiliteringskedja för missbrukare.

Den utredning som nu sker i Stockholms läns landsting hade i sina direktiv just denna ingång. Inte bara ja eller nej till sprutbyte utan också hur ett eventuellt sprutbyte på bästa sätt kan inordnas i landstingets övriga insatser för missbrukare. Utredningen kommer snart att vara klar.

Fler som bloggat om detta är Peter Andersson (som borde ha kunnat gjort något åt frågan redan förra mandatperioden men justja, socialdemokraterna var väl emot sprutbyte då?), Mark Klamberg, Liberatis blogg, Seved Monke, m fl.

Intressant? Andra bloggar om narkotikapolitik, narkotika, sprututbyte, centerpartiet, missbruk, sjukvård, vård, alliansen, stockholms läns landsting,

Vaccineringen: Om köer och företagshälsovården

Mitt senaste inlägg om den gynnsamma kösituationen i Stockholms län när det gäller influensavaccination måste korrigeras. Uppenbarligen har köer nu uppstått på flera håll. Bland annat i Värmdö och på Serafen på Kungsholmen rapporteras om köer. Mitt intryck är dock att vaccinationsbesöken flyter på tämligen bra på de flesta håll.

Den största utmaningen nu är förstås att koordinera de succesiva vaccinationsleveranserna så att de först når riskgrupperna och sedan övriga befolkningen. Det plötsliga uppvaknandet till att sjukdomen faktiskt kan döda har förstås medfört ett kraftigt ökat tryck de senaste dagarna. Här är A och O att landstingets kommunikationsarbete funkar. Det måste vara klart vilka patientgrupper som är prioriterade. Så vitt jag kan se på Vårdguiden är det också mycket tydligt.

DN:s oftast utmärkte ledarskribent Peter Wolodarski är idag starkt kritisk mot att landstinget inte låter företagshälsovården ta extra betalt för vaccinationerna. Feelgood och Previa vägra bl a göra vaccinationer i Stockholms län på dessa villkor. I andra landsting finns ingen sådan restriktion.

Det kanske är onödigt klåfingrigt av Stockholmslandstinget att ha en sådan restriktion. Det tål att tänka på. Det vore dock bra om Wolodarski också granskade företagshälsovårdens motiv som uppenbarligen måste vara att göra en mycket kraftig vinst på vaccinationerna. I privat och offentlig primärvård räcker 65 kronor per vaccination för att genomföra vaccinationerna. Det borde gå att göra också för företagsahälsovården. Vi snackar här om insatser som kräver max fem minuter per patient och två personalresurser. Med lite organisation ska det inte behöva vara en förlustaffär.

En stor arbetsgivare i Stockholmsregionen hittade en bra lösning när företagshälsovården vägrade göra vaccinationsjobbet. De kontaktade istället vårdcentralerna i området och där var intresset stort för att komma till arbetsplatsen och göra vaccinationerna. Det är föredömligt att arbetsgivare också bidrar till att driva konkurrensen mellan vårdgivarna.

Företagshälsovården ska självklart inte bedriva välgörenhet, men kanske tyder deras oförmåga att klara vaccinationsuppdraget inom ramen för landstingets ersättning på en ganska dålig effektivitet. Inte osannolikt med tanke på att många arbetsgivare inte ställer särskilt höga krav vid sina upphandlingar av företagshälsovård. Eller också är Previa och Feelgood bara giriga och tar chansen att skaffa sig rejäla intäkter i ett läge där landstingen kan utpressas.

Det kanske inte är landstingens uppgift att hindra arbetsgivarna från att betala för mycket till företagshälsovården. Men detta, Wolodarski, är knappast orsaken till de problem du beskriver i din ledare. Det blir nämligen inte fler vaccinationsdoser tillgängliga även om företagshälsovården börjar vaccinera.

Intressant? Läs mer om svininfluensan, influensan, vaccination, vårdköer, valfrihet, sjukvård, vård, vårdval, konkurrens, mångfald, privat vård, alliansen, stockholm, stockholms läns landsting, Peter Wolodarski, företagshälsovård, Previa.

tisdag 3 november 2009

MP-budgeten: Årtalsexcercis och vänstersvängar

Miljöpartiet i landstinget presenterar idag sitt budgetförslag. Det stora nyheten är en ny manöver i Miljöpartiets årtalsexercis. Under fyra år har man bytt årtal för ett fossilbränslefritt tre gånger: Från 2021, till 2015, och nu till 2020. Det senaste hoppet motiveras utifrån att "den nuvarande majoriteten inte satsar tillräckligt".

Ett milt sagt lustigt påstående då vi fortfarande jobbar efter, och ligger i fas med Miljösteg 5 - det miljöprogram som togs fram när Miljöpartiet själva hade ansvar för miljöfrågorna. Det är Centerpartiet och alliansen som bland annat kommer att mer än tredubbla antalet miljöbussar, från 200 till 700 år 2011, och det är vi som har gjort det stora genombrottet i att få alla sjukhus att installera lustgasrening.

Att vårt genomförande av det ambitiösa Miljösteg 5-programmet inte är tillräckligt snabb för att göra det möjligt att nå MP:s tidigare mål om fossilfritt landsting till 2015 är inte vårt fel. Det var först när MP kom i opposition som de tyckte att 2015 var ett lämpligt mål. När MP inte kan presentera skarpa förslag på hur man ska nå fossilbränslefrihet till 2015 backar man till det ungefärliga årtal Miljösteg 5 skulle nå fossilbränslefrihet om programmet fortsatte efter 2012. Det vill säga, man ansluter sig till den uppfattning man hade i majoritet - men skyller på oss för att man gör det. Häpnadsväckande.

En rad av MP:s krav är utvecklade av Alliansen och i någon fas av genomförande eller under utredning: T.ex. etisk och social upphandling, utredning av pendlingstrafik på vatten, och satsningar på samordningsförbunden.

Några andra punkter från budgetförslaget:

”Den ökade trängseln på Essingeleden måste hanteras i närtid (!), annars riskerar leden att helt korka igen eller vibrera sönder under den hårda belastning som den inte är konstruerad för. Därför ska trängselavgifter införas den 1 januari 2010 och kompletteras med ett förbud för tung trafik under rusningstid.”

Det är rätt verklighetsbild. Men hur löses problemet på längre sikt utan alternativa vägar över Saltsjö-Mälarsnittet? MP har inga sådana förslag - eftersom de motsätter sig den enda planerade länken mellan norra och södra länsdelarna: Förbifart Stockholm.

”Den miljard som Miljöpartiet i Stockholms stad budgeterat till förbättringar inom SL:s trafik avsätts till investeringar för en forcerad utbyggnad i spårtrafik i Stockholms stad. Desasa medel ska kunna avropas från Stockholms stad när SL presenterar en investeringsplan i enlighet med intentionerna.”

Mp har gjort lätt för sig men svårt för juristerna. Medan kommunerna faktiskt har ett delansvar för vägnätet är det otvetydigheten så att landstinget – och i viss utsträckning staten - är ansvarigt för kollektivtrafiken. Är det verkligen rimligt att skattebetalarna i Stockholms stad ska tvingas betala dubbelt jämfört med invånarna i övriga länet? Är det inte en väl sorglös för att inte säga slarvig hantering av stockholmsbornas skattepengar?

Värt att notera är också partiets kraftiga vänstersväng i vårdfrågor:

”Det är viktigt att eventuella ekonomiska överskott går tillbaka till vården för att förbättra verksamheten och inte användas till vinstutdelning till aktieägare”.

Detta är faktiskt en uppfattning som ligger en bra bit till vänster om socialdemokraternas partikongress.

”Landstingets akutsjukhus ska ägas och drivas av landstinget för att garantera helhetssyn och samhällsansvar. ”

Vill MP eller vill MP inte socialisera Capio S:t Göran? Anser MP att S:t Göran inte har helhetssyn eller tar samhällsansvar? Tänker MP sälla sig till Vänsterpartiet i landstingets vänsterhörn?

”LOV eller LOU ska inte användas som privatiseringsverktyg i så stor utsträckning att det blir obalans mellan privat och offentligt driven verksamhet”.

Hur i helsefyr kan man se en sådan risk om vårdföretag inte får ta ut vinst? MP:s vänstergirar i vårdfrågor visar på en oförmåga att förstå vad som driver fram kvalité. Tar man bort möjligheten att tjäna pengar i vården rycker man också i ett slag undan mattan för alla privata vårdentreprenörer. Varför ska någon investera i ett företag som inte ger vinst?

Intressant? Andra bloggar om MP, Miljöpartiet, Centern, Centerpartiet, miljö, miljöpolitik, stockholm, stockholms läns landsting, förbifart stockholm, kollektivtrafik

måndag 2 november 2009

Fri konkurrens - god vaccination mot köer

ABC rapporterar om köer för vaccination mot svininfluensan i Uppsala län. Stockholmarna behöver inte känna någon liknande oro. I vårt landsting organiseras vaccinationen enligt vårdvalssystemet. Alla vårdgivare som håller god kvalitet ges tillstånd att vaccinera och få betalt för detta av landstinget. Det har medfört att 500 vårdgivare har godkänts. Utöver de cirka 150 vårdcentralerna och husläkarmottagningarna kan man välja på ytterligare 300 utförare i hela länet, t. ex. barnavårdcentraler, mödravårdcentraler, företagshälsovården och många många flera.

Fri konkurrens på lika villkor är en bra vaccination mot vårdköer. Och kanske kan alliansen i Uppsalalandstinget lära sig nåt av oss i Stockholms län.

Intressant? Läs mer om svininfluensan, influensan, vaccination, vårdköer, valfrihet, sjukvård, vård, vårdval, vårdval stockholm, konkurrens, mångfald, privat vård, alliansen, stockholm, stockholms läns landsting, Uppsala, Uppsala läns landsting.

fredag 30 oktober 2009

Centerpartiets budget för Stockholms Stad 2010

Per Ankersjö presenterade i dag Centerpartiets budgetförslag för Stockholms Stad 2010 på sin blogg. En sak står klart: Centerpartiet är det tydliga borgerliga miljöalternativet i Stockholmspolitiken.

Läs Pers sammanfattning här.

Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

onsdag 28 oktober 2009

S:t Görans inom tandvården

I dag fattade Alliansmajoriteten i landstingsstyrelsens produktionsutskott beslut om att överlåta tio Folktandvårdsmottagningar i Stockholms län till Distriktstandvården Sverige AB, för 23 miljoner kronor.

Bakgrunden till vårt beslut, som ser ut att bli den största förändringen på tandvårdsmarknaden i Sverige i år, är den osunda marknad som finns i Stockholms tandvård. Å ena sidan finns det ett stort, och visserligen kompetent, Folktandvårdsbolag. Å andra sidan finns det en mängd mindre privata aktörer. Men nästan inget däremellan.

Tandvården som utförs både privat och offentligt håller i regel hög standard - men också ganska hög pris. Det som saknas är en medelstor aktör som kan konkurrera i Folktandvårdens viktklass, och agera prispressare och synligt alternativ till det dominerande landstingsbolaget. Genom att ge vårt bolag en mindre dominerande ställning - och låta Distriktstandvården Sverige AB ta över det sociala ansvaret i de berörda områdena - skapar vi nu en "privat" Folktandvård.

En parallell är S:t Görans sjukhus som till 1999 var landstingsägt. Den dåvarande borgerliga majoriteten var framsynta nog att sälja sjukhuset. Spolar vi fram tio år ser vi att nuvarande Capio S:t Görans konsekvent ligger högst i utvärderingar av mängd vård för varje krona, och patient- och medarbetarnöjdhet. De har också varit ledande i länet att introducera nya arbetsmetoder, bland annat Lean.

Jag är övertygad om att Distriktstandvården Sverige AB som drivs av engagerade entreprenörer med mångårig erfarenhet av tandvård kommer göra ett utmärkt arbete. Med hårt arbete, driven personal och ledning kanske de om tio år är tandvårdens motsvarighet till S:t Görans.

Jag är också personligen nöjd. Som nytt landstingsråd med ansvar för tandvården uttalade jag i november 2006 vikten av att skapa fler mellanstora aktörer som kan konkurrera i Folktandvårdens viktklass. Arbetet har varit långt och svårt men nu är det i hamn. Jag ser det som en stor framgång.

Intressant? Andra bloggar om Folktandvården, tandvård, privat tandvård, centerpartiet, centern, alliansen, stockholms läns landsting, konkurrens, entreprenörskap, Distriktstandvården Sverige AB

tisdag 27 oktober 2009

Är (mp) verkligen den starka länken i blocköverskridande lösning?

Peter Eriksson är i gårdagens pappers-DN mäkta stolt över förra veckans uppvaktning från Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt. De förordade ett samarbete mellan (mp) och Alliansen efter valet 2010 om inget block skulle få egen majoritet och Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen.

Om man nu ska spekulera om framtiden efter valet 2010 måste man ändå fråga sig om Miljöpartiet är den starka länk med vilken en parlamentarisk trygghet över blockgränsen kan skapas.

Här i Stockholmsregionen fortsätter Miljöpartiet att ställa ultimativa krav som går stick i stäv mot vad såväl flertalet partier och det stora flertalet väljare tycker. Som jag skrev igår har Miljöpartiets landstingsblogg uttalat att det inte finns någon vänsterallians i landstinget om inte Socialdemokraterna går med på att stoppa den miljöanpassade Förbifarten. Det mesta tyder på att dessa ultimativa krav har stöd från MP:s partiledning och riksdagsgrupp. Och som ofta är fallet med ultimativa krav tycks det ha sin grund i en ideologisk övertygelse av närmast religiös karaktär - i det här fallet om privatbilismens (inklusive miljöbilars) förkastlighet.

Hur ska ett parti som inte är beredd att samarbeta med sitt förstahandsalternativ Socialdemokraterna vara beredd att göra det med Alliansen? Och vad skulle prislappen bli för ett sådant samarbete? Jag ifrågasätter det lämpliga i att upphöja ett parti med denna typ av ultimativa krav, syftande till att köra över kompakta politiska majoriteter, till kardinallösningen på dagens tyckarfråga.

Och mer allmänt ifrågasätter jag överhuvudtaget det lämpliga med spekulationer kring nödlösningar för den händelse inget block får egen majoritet. Alla partier har varit tydliga om att de inte avser att regera med SD-stöd. Alltså får man förutsätta att alla partier är intresserade av att hitta en praktiskt fungerande lösning.

Men i första hand handlar det om Alliansen mot de Rödgröna och att ha så intressanta politiska alternativ att inget utrymme för Sverigedemokraterna uppkommer. Debatt om spelet i stället för om sakpolitiken och inviter om samarbete över blockgränsen gynnar Sverigedemokraterna och riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, MP, centern, centerpartiet, alliansen, förbifart stockholm, förbifarten, stockholm, socialdemokraterna, mona sahlin, sverigedemokraterna, sd,
rödgröna, vänsteralliansen

F ö konstaterar Per Ankersjö idag att Förbifartselefanten ignoreras i dagens utspel från stadshusoppositionen. Noterar också att Magnus Andersson har kastat sig in i debatten om spelet, dock med medgivandet att det är en i grunden ofruktbar debatt som gynnar SD.

måndag 26 oktober 2009

Besked från MP i landstinget: Ingen vänsterallians 2010 på grund av förbifarten

Miljöpartiet ställde 2007 det ultimativa kravet att de inte kan stödja ett vänsterstyre om inte Socialdemokraterna backar från sitt Ja till Förbifart Stockholm. De återupprepade sitt ställningstagande så sent som för ett par veckor sedan i sin budgetmotion i riksdagen.

Om det tidigare fanns några otydligheter om hur Miljöpartiet i Stockholms läns landsting resonerar fick vi svaret i dag via bloggen "Vita Huset" som skrivs av Miljöpartiets representanter i landstinget:

Genom att de borgerliga partierna inför 2006 bildade sin allians har MP, S och V sett sig nödsakade att komma fram till en motsvarighet. Det betyder något så tråkigt och cementerat som blockpolitik. Därmed inte sagt att det före valet kommer att finnas något rödgrönt landstingsblock i ordets egentliga mening. Detta eftersom S inte tycks vilja släppa Förbifart Stockholm.

Mot bakgrund av att Socialdemokraternas trafikpolitiska talesman i regionen, Lars Dahlberg, ställer sig bakom Centerpartiets uppfattning om att förbifarten behövs så sent som för några veckor sedan, är det tydligt att det inte finns ett samlat alternativ till Alliansen.

Kommer Socialdemokraterna att offra nödvändig infrastruktur för att få med MP i en eventuell majoritet? Stockholmarna förtjänar att få ett svar. Särskilt med tanke på att undersökningar visar att en förkrossande majoritet av stockholmarna på båda sidor blockgränsen vill ha förbifarten.

Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, MP, centern, centerpartiet, alliansen, förbifart stockholm, förbifarten, stockholm, socialdemokraterna, mona sahlin, carin jämtin

fredag 23 oktober 2009

Om mp+alliansen: En sak taget!

Nu har läggspelet börjat om vad som händer OM Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och OM de får en vågmästarställning (SR, Expressen, Aftonbladet, SvD, DN). Självklart innebär en sådan debatt intressanta profileringsmöjligheter. Men det är på tok för tidigt och gynnar Sverigedemokraterna. Liksom "debatten om debatten" innebär det att man diskuterar strategi och andrahandslösningar istället för att diskutera de verkliga politiska målen.

Vi har en allians som fungerar bättre än borgerligt samarbete gjort någonsin tidigare i historien. Vi har en vänsteropposition som håller på att formera sig och som inte skräder orden i sin kritik av den regerande alliansen. Miljöpartiet är i högsta grad en del av denna mot alliansen antagonistiska opposition med en plakatpolitik under den polerade ytan som är svår att förena med den allmänna inriktningen för alliansen.

Allt artar sig till ett spännande val med tydliga och demokratiskt legitima alternativ i de frågor som upplevs som allra viktigast av väljarna: klimatet, jobben och utanförskapet, vården, sjukförsäkringen. Det är mycket möjligt att just dessa tydliga alternativ är vad som behövs för att för att väljarna ska tycka att Sverigedemokraterna är ointressanta.

Alla partier har väl nu uttalat att de vägrar regera med stöd från Sverigedemokraterna och har därmed indirekt uttalat sin beredskap att hitta lösningar över blockgränsen om ett oklart läge skulle uppstå efter valet. Det är fullt tillräckligt och det är i grunden fruktlöst att spekulera hur en sådan lösning ska se ut. Det enda det bidrar till är att göra valet mellan tydliga regeringsalternativ otydligare och därmed minska väljarnas intresse för regeringsfrågan. Och ett sådant minskat intresse är precis vad Sverigedemokraterna behöver för att få folk till valurnorna.

Andra som bloggar om detta: Peter Andersson, Dick Erixon

Intressant? Fler bloggar om sverigedemokraterna, sd, miljöpartiet, folkpartiet, alliansen, rödgröna, jimmie åkesson, rasism, val 2010, centerpartiet, demokrati

Att ta eller inte ta debatten med Sverigedemokraterna.

Efter Sverigedemokraternas massmediala genomslag de senaste veckorna är det nu omstart på den gamla debatten om man ska ta debatten. Sanna Rayman skriver bl. a. om detta på Svenska Dagbladets ledarblogg liksom min medarbetare Oscar Sundevall och min gamla uppsalakompis Stefan Olsson och många andra.

Vilken strategi ska de humanistiska partierna till höger och vänster om blockgränsen anamma för att inte Sverigedemokraterna ska vinna valet och komma in i riksdagen? Hur bör massmedia förhålla sig? Är det mera dåligt för Sverigedemokraterna att deras i allmänhet undermåliga argumentation granskas än det är bra för dem att få massmedial uppmärksamhet? Eller tvärtom?

Jag fylls av olust inför detta dilemma. Det är ett strategiskt problem utan facit. Och den typen av självcensur som ligger i slutsatsen att "inte ta debatten" eller "ge Sverigedemokraterna utrymme" strider mot politikens och demokratins logik.

Två frågor infinner sig:

1. Är det sunt att samtliga riksdagspartier och samtliga massmedia anser sig kunna eller anses kunna agera som en monolit med möjlighet att agera enhetligt enligt en strategisk plan?

2. Är det praktiskt möjligt för dessa partier och massmedier att formulera en sådan strategi och sedan agera för den på detta enhetliga sätt?

Jag lutar åt att svaret är nej på den första frågan och jag är övertygad om att svaret är nej på den andra frågan.

Min rekommendation är att ge upp dessa försök och omgående lämna debatten om debatten. Var och en måste agera efter sin bedömning och sin logik. Demokratin kan inte regisseras. För övrigt tror jag att den bästa strategin är att hålla fokus på de frågor respektive politiker, politiska parti eller journalist anser vara viktigast. I frågor om klimatet, jobben, sjukskrivningarna och säkerhetspolitiken hamnar knappast SD i fokus.

Därutöver kommer några - jag tror jag hör till dem - att vilja "ta debatten" medan andra inte vill göra det. Det är så det kommer att bli och det är så det bör vara.

Det vore mycket obehagligt om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen eller för den delen i Stockholms läns landsting. Men problemet bör ges rimliga proportioner. En förkrossande majoritet av Sveriges befolkning stödjer ett öppet samhälle och en liberal migrationspolitik. Och även om Sverigedemokraterna klarar 4-procentsspärren så kommer de att vara en extremistisk droppe i ett hav av politiska företrädare som liksom den stora majoriteten svenskar avskyr Sverigedemokraternas människosyn.

Intressant? Fler bloggar om sverigedemokraterna, sd, jimmie åkesson, rasism, val 2010, centerpartiet, debatt, retorik, strategi, demokrati

torsdag 22 oktober 2009

Elbåtar

Som ansvarig politiker för miljö- och skärgårdsfrågor i Stockholmsregionen är det spännande att se utvecklingen inom miljövänlig båtteknik. Jag läste nyligen att västsvenska båttillverkaren Nimbus kommer att lansera en ny 27-fotare med 20 sjömils räckvidd - som går på el.

I takt med att tekniken utvecklas, sjunker i pris och kan skalas upp för större fartyg blir eldrift en allt mer intressant lösning även för kollektivtrafiken på vatten.

Stefan Bergström om sprututbyten

Min partivän och kollega i landstinget, Stefan Bergström redogör i Dagens Samhälle var Centerpartiet står i frågan om sprututbyten.

Intressant? Andra bloggar om missbruksvård, sprututbyten, sprututbyte, skademinimering, narkotika, stockholms läns landsting, sll, centern, centerpartiet